Upplyst Nepotism

I morgon mellan 11 och 12 måste alla lyssna på P3 Populär! Då ska min bror Jonas från den mytomspunna dj-duon RDS delta i programmet med den fantastiska mixen Dont Need Dom P. Jag vill även passa på att flagga för att det kommer spelas minst två RDS-mixar i Vinylbaren på lördag kväll. Jag skulle tycka att det var jättekul om ni ville komma dit allihop. Jag och Laban från Heavenly ska spela i fem timmar så det finns gott om plats för önskemusik.

ps det är inte min brorsa på bilden.
ps2 jag lovar att inte dubbelblogga förutom när det gäller reklam för familjemedlemmar.

Minimal Skandal

Förra veckan försökte jag intervjua Michael Mayer, techno-dj, producent och grundare av bolaget Kompakt. Det gick inte så bra för skivbolaget tappade bort mina frågor.

Många har sagt till mig att de lyssnar på / dj:ar "minimal techno" under det senaste året men ingen har kunnat förklara vad det är. "Techno som känns i kroppen" var det någon som sa. Whut? Annars brukar definitionerna uteslutande gå ut på vad minimal techno inte är. Mayer är inne på samma spår:

"Many Kompakt releases can be tagged as "minimal" and our musical work
throughout the 90s was almost completely dedicated to strip down techno from
useless ballast. Some people even hold us responsible for inventing certain
minimal strokes. So yes, "minimal" has always been important to us and it's
not going to disappear. Personally, I think the term has been a bit overused
and abused. It sort of became a synonym for soulfree, boring and amateurish
techno. But what do you want to do about that?"

Salem är den nya Nick Carter

Salem al-Fakir var bra på KB i lördags, men kanske inte fullt så fantastisk som jag hade hoppats. Han är fortfarande rätt charmigt oslipad, men allt låter ändå bättre på platta. Publikens entusiasm kan jag dock inte gnälla över. Herregud, ett tag visste jag inte om jag hamnat på en Backstreet Boys-spelning eller på KB... Vissa tjejer kan verkligen konsten att skrika. Tur att inga trosor flög upp på scen, Salem hade nog rodnat om kinderna då.

Nu ska jag försöka vara lite effektiv och få saker gjorda istället för att tramsa med Elin och Pontus på msn. Tänk att det ibland är så mycket mer lockande att skicka över bilder på lustiga djur, än att ta tag i texter som behöver skrivas...

/Tara

Marängsviss

Efter en sjukt stressigt vecka kändes en fredagkväll hemma i soffan som en stund i himlen. Julia gjorde marängsviss (som skulle ha räckt åt ett helt barnkalas) som vi åt medan vi satt och grät i kapp till "Ya ya-flickornas gudomliga hemligheter" på tvåan. Johanna envisades med att plugga på sitt rum, men när det vankades glass och goda ostar stack hon ut sitt söta nylle och gjorde oss sällskap framför teven. Lovely.

Nu står grönsaksgrytan och puttrar på spisen. Det luktar kokt morot i hela lägenheten, och jag är så hungrig att jag inte ens gnäller över matoset. I kväll tänker jag stå längst fram när Salem al-Fakir intar KB:s scen, och har jag ork nog kanske det blir ett litet stopp på Beatbox på Jeriko där coola dancehall– och reggaesångerskan Natasja spelar.

Kärlek till er alla. /Tara

Jag vet. Jag är inte riktigt frisk.

Jag är ingen pedant som alltid ser till att var sak ligger på sin plats där hemma. Däremot älskar jag att komma in i butiker som är sorterade till absurdum. Jag får någon slags sexuell kick av att vandra omkring i affärer med noggrannt märkta butikshyllor och där personalen vet typ allt om varorna. Desto mer sorterat, desto mer upphetsande.

Här är min lista över de bästa butikerna ur ordning och reda-synpunkt.

1. Systembolaget.
2. Apoteket.
3. Claes Olhsson.
4. Teknikmagasinet.
5. Akademibokhandeln.

Summa: Staten är sexigast.

/Tara

Chaplin diggar döda donnor

I går var det premiär för Teater Liliths performanestudio och jag och Julia tog vårt galauppdrag på allvar. Insvirade i våra bästa galaoutfits skyndade vi oss till Ystadvägen för att mötas av röda mattan, en arbetslös skådisdvärg och mängder av bubbel och laxsnittar. Vi gillade plockmaten. Vi gillade galastämningen. Föreställningen förstod vi däremot inte så mycket av. Vad vad grejen med de tre nakna typerna som rabblade obegripliga fraser på isländska? Eller inslaget där Charlie Chaplin kom in på scen för att ta en död kvinna bakifrån?

Den enda delen av föreställningen vi verkligen diggade var när fyra brudar gick loss i ordentlig onanisession på scen och vred runt alla normer och könsroller. Yeah! Mer sånt!

Trots att vi inte föll pladask för performane-prylen så var det åtminstone en rejäl energihöjare och en perfekt uppvärming på en skön lördagkväll. Om det sedan berodde på allt bjudbubbel eller på skådespelarinsatserna, låter vi vara osagt.


/Tara

Filmrecensent-maffian

Jag har dem alltid bakom mig i salongen. Därför vet jag inte hur de ser ut. Men jag tror att en av dem bär hatt. Däremot har jag lärt mig känna igen deras röster. Jag vet att de dricker cola under visningarna och att samtliga gillar country and western-musik.

Jag pratar om kompisgänget som dominerar på pressvisningarna i Malmö.

Vi andra smyger in i salongen, tar diskret upp våra bananer och pennor. Men de här männen, jag är verkligen nyfiken på vilka de är, de börjar alltid snacka så fort de kommer in i salongen. De verkar vara bästisar. De skulle alla gå på Chuck Berry-konserten i Köpenhamn. Ett skämt hos dem kan låta såhär: "Gillar du inget annat än film?" "Jo, Country and Western-musik." Eller så pratar de om hur mycket coca det går åt för att hålla sig vaken på alla visningar.

Det känns lite som att jag känner dem fast jag nästan aldrig har sett dem. Tror jag ska sätta mig längst bak nån gång och ge mig in i diskussionerna. Vi är ju trots allt kollegor, typ.

Lika som bär

Jonas Grönlund och snubben längst till höger i
Nouvelle Vague.

Eller är det rent av samma person?



/Tara

Bindefeldt göre sig icke besvär

Häromveckan blev jag uppringd av Michael Bindefeldts assistent som ville ha min adress för att kunna skickan en inbjudan. Hurra! tänkte jag och såg framför mig hur jag snart skulle stå på röda mattan i galaklänning och dricka finbubbel med sociteten. När jag jobbade på Aftonbladet var jag lite smygavis på kollegan Olivia Svenson som alltid hade fullt av glittriga inbjudningskort i sitt postfack, medan jag bara fick sunkiga DVD:er från ZTV. Äntligen skulle jag få göra henne sällskap!

En vecka senare kom kuvertet från Michael Bindefeldt. Jag sprättade entusiastiskt upp det - för att upptäcka att det inte alls innehöll någon tjusig festinbjudan. I stället ramlade det ut en ful gul broschyr med ett erbjudande om att få komma till bokrean. I Stockholm.

Jag har inte hämtat mig från besvikelsen än.

/Tara

Twee as fuck

Tyvärr missade jag Dave Cools film What is indie och den efterföljande paneldebatten på Music Doc.

Det skulle vara kul att få reda på vad de kom fram till, så här några år efter att ordet indie har kramats ur och tömts på betydelse likt en svettig Smiths-tröja efter en natt på technoklubb. Handlar det verkligen om att inte kunna mixa?

Jonas säger:

Jag har alltid sett indie som extemt dekadent

Jonas säger:

det är den enda indie I know

Karin Margareta säger:

men hur menar du dekadent

Jonas säger:

jag menar dekadent som i ohämmat, könsligt festande

Eller är det bara ett sätt att få ligga?

Update: Martin Thörnkvist var med och debatterade.

Kpn tur-retur

Jag borde ha varit produktiv och fått en massa texter skrivna i dag, men i stället har bara suttit och stirrat med en tom blick och drömt mig tillbaka till fredagens lyckade utekväll.
Under arton timmar i Köpenhamn hann vi med:

* Modemässa med läckra Converse, bjudbubbel och salladslunch.
* turkisk buffé där vi blev serverade magdans till bulguren,
* bli förföljda av den danska polisen (tack, Ida!)
* galen Vice-fest med jamaicansk örtvin, hysteriska danskar och en påtänd fotograf.
* förnedra oss inför vakterna på Vega för att få gå före i kön (vilket funkade).
* stuffa runt som galningar till Justice på Vega.
* hooka med trevliga Håkan Thörn.
* återvända till Vice-festen för att dansa oss fördärvade till Dj Mehdi och överraskningen Justice, stjäla vodka, toksvettas, kramas och önska att kvällen aldrig skulle ta slut.
* somna på 06.03-tåget och vakna först när vi rullat in på Malmö C.

Kort sagt: den bästa utekvällen på väldigt, väldigt länge.
Här är bildbevisen: