Jag, en mediefjortis.

För ett tag sedan blev jag intervjuad av en flitig och trevlig journaliststudent från Lunds Universitet. Vi snackade om situationen för unga journalister i dag och under en timme satt jag och svamlade om mina upplevelser som kringflackande reporter. Nu har jag fått läsa hans uppsats och JAG LÅTER SOM EN JÄVLA MEDIEFJORTIS! När man läser vad jag sagt får man intrycket av att jag är asskrytig, inte kan formulera mig och bara är så jävla full of my self.
Det allra värsta: Jag tycker det är riktigt läskigt att någon kan få en såpass sann bild av mig på bara en timme.




Kolla in det här citatet:

"Jag bor i Lund, flyttar till Stockholm för att göra min praktik på Expressen, får ett jobb där och är inställd på att jobba där över sommaren när jag helt plötsligt får ett jobb på P3 i Malmö. Då flyttar jag tillbaka till Lund, och sen under sommaren flyttade jag till Malmö och jobbar här. Sen får jag ett jobb i Stockholm igen och då flyttar jag ifrån Skåne och bara …”yes bye bye Skåne nu är det Stockholm som gäller!”. […] Men efter bara fyra veckor blir jag uppringd av City som bara ”Hej, har du lust att jobba hos oss…. i Malmö!”. Men då hade jag ju precis sagt hejdå till alla i Malmö och tagit tårdrypande farväl av mina vänner. Fyra veckor senare satt jag på en takterass I Malmö och sa ”Jaha, nu är jag här igen!”. [skratt] Alltså, jag har verkligen tyckt att det varit skitkul och fått uppleva så många olika jobb. Men samtidigt, är det skönt att kunna gå in för ett jobb och känna att det här är min redaktion, jag är inte här på lånad tid."