nästa stopp: Oslo

Efter ett par groggar och lika många öl i lördags så kom jag och Fredrik på en lysande idé: vi sticker till Norge!
Dagen efter bokade jag in oss på en dagstur till Oslo, och om typ fem och en halv timme sticker vi. Cool och världsvan som han är, den där Fredrik, litar jag på att han tar mig till Oslos bästa ställen (det vill säga där det finns schyssta laxrätter och fina gutter).

Fan. Cruelle börjar likna en singelblogg. Inte bra. Karin, kom tillbaka!

Mårten, jag och orange scenen.

Roskilde var lika roligt som lerigt, och jag längtar redan till nästa års festival. Fick faktiskt nån form av minikris när jag kom hem. Drabbades av den där tomhetskänslan man får efter att ha kommit hem från en resa eller festival och bara tycker allt är pissigt och tråkigt hemma. Tur att det är semester snart då. Börjar på lördag med att åka till Göteborg för att gå på fjortisfest hos Maja. Vi ska dricka häxa, bli fulla på två fålle och se till att någon blir så tankad att vi måste ringa hem till personens föräldrar och be dem komma och hämta. Kommer bli hysteriskt. Precis som fjortisfester ska vara.

Roskilde de Luxe

Tidigt i morse sågs jag på en offentlig plats i finkläder och klackskor. Saman undrade om jag hade fått ligga. Jag var tvungen att göra honom besviken. I själva verket hade jag varit på lägenhetsvisning. Eller ja… det var åtminstone det som var tanken innan jag kom dit och upptäckte att stället var igenbommat och ödsligt.

Dubbelveckan gick bra, jag och Din Gata-Susanne snackade om allt ifrån kärleksbekymmer till räkor i etern, och jag har aldrig känt mig mer götebossk. Men fan va sabbad man känner sig efter att ha gått upp 05.00 varje morgon och inte kommit hem förrän 21.30. Blir ju helt mongad i huvet.

I morgon sticker jag till Roskilde med fotograf-Mårten och Felicia. Det sägs att det är rätt lerigt där just nu, men det skiiiter jag i för jag ska köra Roskilde de luxe och bo på hotell och vara fräschast på hela festivalen! Och skulle jag bli sugen på manligt sällskap behöver jag ju bara vifta lite med mina hotellnycklar…

"We looove you, Justin!"

Justin, oh Justin. Han var fullkomligt jävla underbar på Parken i Köpenhamn i går. Jag och Adri skrek små två griskultingar och var nästan gråtfärdiga efteråt. Min kollega Annah Björk kallade honom för ”Memphis Michael Jackson” i sin recension och efter att ha sett honom på scenen så förstår jag precis vad hon menar. När jag blir stor ska jag gifta mig med Justin.

Den kommande veckan innebär 80 timmars arbete för min del. Puh! På mornarna ska jag sända program på Din Gata 100,6 (lyssna!) och på eftermiddagarna blir det som vanligt City-jobb. Satsar på att vara helt Red Bull-förgiftad fram emot helgen…

Elton och jag

Jag har börjat recensera för City nu. Som enda tjej bland tio manliga recensenter satt jag och bedömde Eltons Johns spelning på Stadion i går, och det var riktigt kul faktiskt. Eftersom det var min debutrecension lägger jag ut den även här.
Knasig grej: Rubriken på recensionen hos den gula gratiskonkurrenten var "Disneystämning" och dessutom skrev skribenten "han plockar fram disneyballaderna ur frack-
ärmen". Ganska lustigt, med tanke på att han inte alls spelade några av Disney-låtarna...

Betyg: 3
Elton John, Stadion
”Han kanske borde börja med kokain igen” sa killen bakom mig i
publiken. Fyra låtar in på konserten är han inte så impad av Elton
John. Jag förstår honom. Den första halvan av konserten är så
sömnig att jag på allvar började oroa mig för att mannen bakom
flygeln skulle tuppa av på riktigt. Kanske borde oråd ha anats
redan då han valde att öppna med deppiga låten ”Funeral for a
friend”. Schyssta låtar som ”Rocket man” och ”Sacrifice” slaktar
han genom att spela dem utan varken energi eller inlevelse, och när
han sjunger raden
”It’s gonna be a along, long time” känns det obehagligt träffande.
Det enda som glänser på scenen är glitterörhänget i Elton Johns ena
örsnibb, men när konserten verkar utom allt hopp vaknar han
plötsligt till. ”Candle in the wind” levereras helt flawless och
när han går lös i ”Bennie and the Jets” och ”Are you ready for
love” är det på sin plats att förlåta honom för den sega
inledningen. Tydligen finns det lite klös i gubben ändå, även fast
den satt långt inne. Däremot är jag fortfarande butter för att jag
inte fick höra Disney-låtarna. Det hade kanske till och med fått
killen bakom mig att sluta sucka.

Tara Moshizi

Vad: Elton John
Var: Stadion, Malmö
Publik: Cirka 18 700
Längd: Tre timmar
Bäst: ”Are you ready for love”. Tokbra!
Sämst: Det skrotiga ljudet. Ekot förstörde balladerna.

LOL-CATS!

Hahahaha! OK att Jaiku är lite småroligt men den logiska fortsättningen på det, Lol-cats är det roligaste jag någonsin har sett. Jag ligger på golvet och dör av cute overload. Tara du är den sötaste katten.

BARCELONA!

Halva Cruelle är tillbaka från Malmö-peeps-klassresan på SÓNAR . Har lärt mig älska Churros, cava som smakar hallonsaft och gullig techno. Här kommer en rapport (trots att det här måste vara den mest sönderbloggade festivalen någonsin):

Bästa kvällen var tveklöst igår. Det började med öl på en bar på berget Montjuic, inte så långt från den olympiska stadion och den här Calatravska Torso-tvillingen
, fortsatte med cirka tre liter Pisco Sour på ett peruanskt hak och kröntes med den israeliska djn Guy Gerbers fantastiska spelning på Apolo. Vi kom egentligen dit för att höra Ellen Allien och Apparat men det var slutsålt i den stora, tydligen fantastiskt fina delen av klubben. Lokalen är en gammal teater som snart ska stängas på grund av klagomål från grannarna, så det var synd att vi missade att se stora dansgolvet, men som sagt: Guy Gerber var the shit! Helt svettlyckliga tog vi sen tunnelbanan till Gaudís surrealistiska livsverk Sagrada familia och kollade på soluppgången från en bänk alldeles intill. Fantastiskt som efterfest. Inget hade kunnat vara bättre eller mer romantiskt.

Fredagen var enda kvällen som vi var på själva Sónar, fem gigantiska dansgolv i en stor mässhall där alla mest var snälla och glada och åt frukt. Tara vi älskar ju Mehdi men jag fick lite panik av att stå på Ed Banger-golvet och inse att vi redan har hört det på hemmaplan och att min brorsa gör det ännu bättre (hehe nepotism!!). liksom inte därför man tog sig till Spanien och lade sina sista slantar på en dyr biljett och DEFINITIVT inte för att se Uffie stå och veva. För övrigt stalkade vi Ed Banger-bossen Busy P på Fnac tidigare under dagen - han köpte brännskivor. I stället var det Modeselektors sjuka selections, ett par Dizzie Rascal-hits och basen på Timo Maas spelning som fick igång mig mest. Pinsamt nog fadade jag sen totalt, tror att jag sov stående på Simian Mobile Disco-spelningen.

Annat som är värt att nämna: fler dj:s borde ha roliga hattar och sjunga, som norska Ost och Kjex gjorde.

Annars var nog bästa dansen Ellen Alliens spelning på en liten strandfest tidigare på kvällen. Gullig techno på strand är mitt nya bästa.

Per Gessle bloggar

"Ute skiner solen, radion spelar nån förvirrad reggae-låt. Det är inte lätt att vara jag."

ha! Jag har hittat min drömblogg! Min barndomsidol Per Gessle har börjat skriva på Expressen.se.


Lycka!

"But I just want do THAT"

Damn, vad svårt det är att somna när det är trettio grader i rummet. I går natt satt jag och idiotsurfade i stället för att sova, och kände mig som ett vrak när klockan ringde i morse.

På bättre humör var jag i lördags då Lisa hade examensfest. Hon har just blivit jurist och vi firade med tyskt vin, tutt-memory (jag vann!) och kära återseenden. Dessutom bjöd Smulan och Lisa på en show. På bilden står de på stolar och skrålar till Meatloaf.

Jävla solen

Det här med att blogga alltså... Om det är någon gång man ska göra det så är det väl en lördagskväll vid elvasnåret då man sitter hemma efter att ha insett att man inte kan ta av sig sina vita hudglasögon och att ens armar ser ut som danska flaggan.

"Ni skyddade väl er?" Klassisk kommentar. T e x när man har tillbringat dagen på nåt slags nudiststrand i Falsterbo. NEJ. (ångest) MEN JAG SATTE PÅ MIG TRÖJAN INNAN DET BÖRJADE GÖRA ONT (lögn). Oskyddad sol. NO GOOD.

Varje gång jag umgås längre tid med min goda vän Ida kommer vi på ett nytt livsmål att sträva efter, till exempel att bli mindre ironiska. Och nu i dag handlade det om att ha ett brokigt hem. Alltså ett hem där folk kommer och går, där nåt fyllo sover en stund på en soffa och folk inte är likadana men ändå ens vänner. Ta emot lite avmagrade berlin-existenser då och då så att man står ut med sin egen vardag. Därför måste det snaras inredas något slags gästrum eller i alla fall gästhörna i mitt hem.

Nu blir det mer nutella (undrar om man kan använda det som after sun) och ett till avsnitt av 30 rock. Hej då.

Lyckorus.

Jag är så lycklig att jag gråter. Det här är den bästa dagen på länge, länge. Jag vill bara ställa mig upp och skrika av glädje, och jag har en känsla av att det kommer hålla i sig hela helgen.
Alla som känner mig och som läser City på måndag, kommer att förstå varför.

Torsdagslyx

Nu har jag precis varit och köpt en massa gott vin och bubbel inför kvällens mingel på City. Bubbel är bäst när Bonnier betalar.
Vi har bjudit hit alla våra frilansare och krönikörer för att lattja med oss, och jag ser sjukt mycket fram emot snacka med Susanna Dzamic, Saman Bakthiari och Karin förstås!

Funderar på att dra till Debaser sedan och kolla in grymma Up The Mountain.

Karin, sno dig på och kom hit nu! Greksalladen och jag väntar.

Vinnare: Din Gata

Nej, jag var nog helt enkelt inte redo för att göra nationaldagen till en partyhelg. Jag fattar att det var med ironi och glimten i ögat som de projicerade svenska flaggan och bilder på Kungen på Dyngans fest på Jeriko i går, but still – det var inte charmigt. Kanske är jag bara en surfitta, men inte ens den blågula konfettin roade mig särskilt. Bättre var det dock med sällskapet. En massa trevligt folk och kära återseenden var festens behållning.

Dyngan får den här gången se sig besegrade av Din Gata 100,6 som ordnade fest på Cuba Café. Wow, sicket party! Min favo-Juan från Advance Patrol såg till att det blev trängsel på dansgolvet och på uteserveringen satt en massa skäggiga latinos och höll stämningen uppe. Det var så lyckat att arrangörerna bestämde sig för att förlänga öppettiden med en halvtimme. Grattis, Din Data!

Jag, en mediefjortis.

För ett tag sedan blev jag intervjuad av en flitig och trevlig journaliststudent från Lunds Universitet. Vi snackade om situationen för unga journalister i dag och under en timme satt jag och svamlade om mina upplevelser som kringflackande reporter. Nu har jag fått läsa hans uppsats och JAG LÅTER SOM EN JÄVLA MEDIEFJORTIS! När man läser vad jag sagt får man intrycket av att jag är asskrytig, inte kan formulera mig och bara är så jävla full of my self.
Det allra värsta: Jag tycker det är riktigt läskigt att någon kan få en såpass sann bild av mig på bara en timme.




Kolla in det här citatet:

"Jag bor i Lund, flyttar till Stockholm för att göra min praktik på Expressen, får ett jobb där och är inställd på att jobba där över sommaren när jag helt plötsligt får ett jobb på P3 i Malmö. Då flyttar jag tillbaka till Lund, och sen under sommaren flyttade jag till Malmö och jobbar här. Sen får jag ett jobb i Stockholm igen och då flyttar jag ifrån Skåne och bara …”yes bye bye Skåne nu är det Stockholm som gäller!”. […] Men efter bara fyra veckor blir jag uppringd av City som bara ”Hej, har du lust att jobba hos oss…. i Malmö!”. Men då hade jag ju precis sagt hejdå till alla i Malmö och tagit tårdrypande farväl av mina vänner. Fyra veckor senare satt jag på en takterass I Malmö och sa ”Jaha, nu är jag här igen!”. [skratt] Alltså, jag har verkligen tyckt att det varit skitkul och fått uppleva så många olika jobb. Men samtidigt, är det skönt att kunna gå in för ett jobb och känna att det här är min redaktion, jag är inte här på lånad tid."

Ryktet säger..

Den senaste tiden har jag fått en del märkliga frågor från oväntade personer. Nu har jag fattat att det går en del rykten om mig, och det känns naturligtvis skitbra. Man vet att man är någon att räkna med när folk skvallrar om en. Här är några av ryktena:

* Min före detta redaktör från Göteborgs-Posten ringde och gratulerade mig till det nya jobbet på Aftonbladet som hon hört att jag fått.
Mitt svar: Det stämmer inte. Jag var nöjesreporter där i höstas, men nu jobbar jag på City och trivs helt galet bra och planerar inte att säga upp mig för att hora åt Schibstedt igen.

*Oberoende personer frågar om (och påstår att) jag ligger med Gustav.
Mitt svar: He wish.

*Oberoende personer har frågat om jag känner Alex Schulman.
Mitt svar: Vi har träffats någon enstaka gång och jag har intervjuat honom, men jag känner honom absolut inte personligen.

Så. Nu har vi rett ut det där. Dags att skapa nya rykten eftersom de andra är döda.
Förresten: Jag är med på en bild på Citys framsida i dag. Jag ler så mycket att det ser ut som att jag tagit LSD. Nu kan ni ju börja skvallra om att jag knarkar.

På begäran: Fingersaxen

Två typer.
Samma pose.
Therese och Laban gillar fingersaxen.

Bakiscruelle

I går var Cruelle på MAC-fest och åt ost med smink på, sög i oss mojitos och försökte att inte glo ner i systrarna Graafs urringningar. Tillsammans med Malmös medie/klubbtjejer konstaterade vi att tillställningen var lite tokig. Folk dansade runt i kroppskondomer och Shirley Clamp och Magnus Hedman trängdes bland sminkdiskarna. När vi sedan förstod att det var danskar som låg bakom tillställningen, kändes det plötsligt inte så konstigt längre.
(Mina bilder bara meckar, men du kan kolla in Marias bilder här.)

Vi tog tillvara på ruset och stack vidare Debaser hängde med det flärdfulla folket (läs: Laban och Fredrik). Det blev göteborgsvitsar och skånsk gubbe-imitationer tills vakterna bad oss dra.

Idolträffen

Ingen ringde om Fredrik. Däremot fick jag den här bilden mailad till mig. Han hade naturligtvis begett sig ut på jakt efter hästkraken. Det här var så nära han kom. Se så impad han ser ut. Man kan nästan höra hur han säger "Sicket hääärligt fullblod!". Sedan skrockar han förtjust.

En sportreporter i trans

Det här är Fredrik Lindstrand. Han sitter en halvmeter ifrån mig och knackar sportartiklar hela dagarna. I vanliga fall brukar Fredrik och jag tramsa rätt mycket på jobbet, men just i dag har det varit helt omöjligt att få kontakt med honom. Han har bara suttit och glott på skärmen hela dagen, och hmm:at till svar så fort jag försökt fråga honom något.

Anledning heter Going Kronos. Travhästen Going Kronos. Fredrik har upptäckt att denna superstjärna till pålle har en webbcam installerad i sin spilta 24/7, och nu har han blivit besatt av att följa dess minsta rörelse. Pupillerna snurrar runt i ögonen på honom och han svettas ovanligt mycket från pannan.

För en stund sedan mumlade Fredrik något om "ridspön och travkuskar". Sedan försvann han spårlöst från redaktionen.

Fredrik har rödlätt hår och bar vid försvinnandet en grönrutig skjorta och jeans.
Om någon har sett honom- så ring mig. Jag är orolig.

Besök

Coola Carina är min nöjeskollega på City i Göteborg, men i dag är hon här i Söder och smider hemliga planer med mig. Men mest av allt äter vi. Italienska ostar, sallad från Njutbar och fluffig upplagetårta. Man hinner suga i sig mycket käk under arbetsdag. Bara man inte jobbar så mycket.

Umbrella ella ella

Jag har saknat att åka bil snabbt med fotograf och lyssna på reklamradio. Eller nej, jag menar Din gata. En vogue först och sen Umbrella med Rihanna. ooh vackert!

Calle och hans ironi

Mannen på bilden är förmodligen Djävulen själv i ett par glasögon. Men trots att jag skyr hans politik som pesten, så kan jag inte låta bli att flina åt hans kommentarer i bland. Snubbens humor är så sjukt torr att det blir riktigt roligt. Som i det här inslaget om Göran Perssons nya jobb. Jag slog mig på knäna av skratt.

And you better hold on tight cause I like the sense of falling

Lyssna på Moto Boys första singel här!

Hans skivbolagskompisar Lovekevins minimala maximal-pop får fint beröm av Fredrik Strage. De är från Linköping (well, Motala) precis som jag. Och Strage. Oh när jag tänker på alla talanger som den staden har fostrat blir jag alldeles matt.

Ingen god morgon.

Jag vet inte var för sattyg jag gjort för att förtjäna detta, men det måste vara något riktigt jävla syndigt. De senaste dagarna har jag haft några mardrömsliknande uppvakningar. När jag steg upp i går kändes det som att jag svalt kudden under natten. Jag hade verkligen sjukt ont i halsen, och tyvärr gick det inte över så nu är jag hemma från jobbet och sitter och gnyr i plyschfåtöljen. Tur att Karin kunde hoppa in och rädda nöjessidorna.

Söndagen inleddes med att snorungen i lägenheten bredvid väckte mig genom att skrika oavbrutet i två timmar. På danska. Vad var det för pucko som avskaffade barnagan?

Och i fredags vaknade jag med blodiga hälar och hade så ont i fötterna att jag funderade på att göra ”en Gustav” och åka taxi till jobbet. Snålheten hejdade mig dock. De blodiga hälarna har jag Debaser att tacka för. Kombinationen klackskor, gratis hallonmojitos och powerdans var liiite för trevlig. Kolla själva på Moa Erikssons bilder.
Det bästa med Debaser var toaletterna. De var fräscha och luktade nykaklat, till skillnad från Jerikos som stinker elefantbajs. Mest av allt blev jag imponerad av Therese Svensson som under kvällen hann med ett klädbyte. Wow, klädbyte! Det är så sjukt starlike.

TOP 3 AT 3

1. The Comeback med Lisa Kudrow.
2. Anyway that you want me med Spiritualized ELLER med Troggs. "and I don't think that you're game, girl there's no need to explain..."
3. En lila klänning med en fågel på (fast inte den) som jag ska ha på bröllop på lördag och som enligt mina personal shoppers Björn, Martin och Emma signalerar "jag har bott utomlands i två år och kommer tillbaka och tror att jag är lite speciell".

Rävtemat fortsätter

Bild: Max Adolfsson

Den 16 maj spelar jag och Jonas skivor tillsammans med Kitsunekillar, Emilia och Maria på I LOVE! Syskonbråk i dj-båset. Hur bra som helst.

Dagens äckligaste syn

Kolla in de här rackarna.

Ge mig salt, någon!

Nåt kul ska man väl ha för pengarna

Som frilansjournalist undrar man ibland vad det är för mening med att vara med i facket. Svaret är pressgrodorna längst bak i tidningen Journalisten.

Förresten. På en tapasmiddag häromkvällen utbytte jag och Tara våra värsta journalistiska misstag hittills. De hemskheter som kom fram då kommer förhoppningsvis aldrig spridas längre än till oss tre som var med. Men det som slår mig nu är att Gustav fick höra allt, utan att själv avslöja sitt pinsammaste karriärmisstag. Gustav - du är skyldig oss en rejäl hemlighet.

Jag, kändismagneten.

Kändisspotting I: I dag var jag i stadsparken i Lund och intervjuade två coola tjejer. Plötsligt avbryts samtalet av att en av tjejerna säger "Kolla där! Silvia!" Och mycket riktigt- där gick Drottningen, bara någon meter i från oss. Hon var skitsnygg i sin rosa dräkt och såg ut att ha rätt trevligt under sin promenad i solen.

Kändisspotting nr II: Lite senare, när jag sitter på flyget til Stockholm, upptäcker jag att min barndomsidol Per Gessle sitter precis framför mig. Jag fick tvångstankar att ruffsa om hans välfriserade kallufs, men lyckades hejda mig. Per var solbränd och visslade med sina rynkiga läppar medan han försökte styra upp sitt bagage.

Dolph, Silvia, Gessle.
Tänk att alla dessa megakändisar flockas- kring mig. Det är så fint att de verkligen älskar mig. Jag är den ultimata kändismagneten.

Me and Dolph

I går gjorde jag en liten intervju med en stor, stor man. Jag var lite rädd för att Dolphan skulle vara lite stiff och tråkig, men han var bara hur skön som helst och vågade driva med sig själv. Som till exempel när han, på sin Victoria Silvstedt–svenska, svarade på frågan om han någonsin fått använda sina kunskaper i kemi (Dolph Lundgren är utbildad till kemiingenjör på KTH):
"Jag har aldrig jobbat med kemi, men jag har haft nytta av kunskaperna när jag blandat drinkar i Hollywood".

Lär mitt idolreportage i City i dag. Du kan ladda ner den här.

Dagens Cover!

Mark Ronson gör Smiths Stop me.

Maskeradglad

Jag har fått ungefär tre timmars sömn det senaste dygnet, men sitter ändå med ett leende på läpparna och känner mig lite fånigt fnissig. Lördagens husfest på Blekingska blev precis så där rolig, överraskande och hysterisk som jag förväntade mig. Det kan inte bli annat än skön stämning när man samlar tvåhundra outtröttliga studenter med lustiga utklädnader och hög promillehalt i blodet. Under kvällen dansade jag med bland andra Super Mario, en julgris och två Guantanamo–fångar.

Själv kände mig rätt flådig i min rödsvarta mask, fjäderboa och glittriga frisyr – men det var en outfit som satte sina spår. Bokstavligen. Dagen efter vaknade jag i ett kaos bestående av glitter, fjädrar, lösögonfransar och rödvinsfläckar. Det såg ut som att en hela After Dark-ensemblen flyttat in i Emmas lilla etta.

Gillar du ormar?

På lördag ska jag på temafest i Lund, och nu har jag suttit i plyschsoffan med Karin H och spånat idéer till outfits. Tyvärr kan jag inte avslöja vad det är för tema, men bli inte förvånad om du i helgen ser mig iklädd en fjäderskrud, sjukt mycket glitter och med en orm runt halsen. Student–Lund har verkligen förmågan att ta fram mina mest smickrande sidor...

Ah, well. I mitt horoskop läste jag att det här skulle bli veckan då både kärlekslivet och ekonomin blomstrade. Nu är det torsdag kväll och jag har inte sett till någon action i varken plånboken eller byxorna. Men på lördag – då jävlar! Hoppas bara att jag hittar någon kille som går igång på fjädrar och ormar.
Frivilliga kan anmäla sig genom comment-funktionen.

Julia ligger brevid mig, med rumpan vänd hitåt, och försöker hålla sig vaken eftersom Fredrik ska komma. Fancy-pancy-Fred har blivit regionschef och kommer hänga i Skåne en vecka i månaden. Kollektivet jublar.

En redaktion med humor.

Well, vad gör man inte för att piffa upp sin måndag?

En litet spontant jubel utbröt även när vi såg det här.
I Frankrike jublades det dock inte lika högt.

Money, money, money

Jag var på Slagsmålsklubben på Mejeriet igår och oh Lord – vilken kväll! Bandet var skitbra och supersöta i sina adelsinspirerade outfits, men publiken var minst sagt flippad. Antingen är det jag som blivit gammal, eller fjortisarna som blivit crazy på riktigt. Medan jag visade min kärlek till musiken genom att dansa och applåderna var det nåt aphuvud som kom på idén att börja kasta mynt på bandet. Ett gäng andra började genast henka på och strax började det regna femtioöringar och enkronor mot scenen.

Hey kids, vad hände med romantiken? Och vad är det för fel på att kasta upp rosor, nallebjörnar och slängkyssar? Oh well, det kanske är lite töntigt – men bandet slipper åtminstone bli blinda på köpet.

Och nog för att SMK brukar bjuda på galna konserter, men det känns otroligt ute att stagedajva 2007. Fast mest av allt blev jag lite orolig för alla sköra popungdomar som slängde sig ner från scenen som om det vore en trampolin. Tur att Mejeriet-Johan kom till räddning. Han var kvällens hjälte. Super-Johan.

Jag, tjuven.

I mitt nästa liv ska jag bli en businessbrud i Armani–suit och skyhöga klackar. Jag ska jobba för ett företag i Hong Kong, ha en clean top floor–lägenhet och gå på minst fyra cocktailpartyn i veckan. Well, det var åtminstone vad jag blev sugen på efter att ha hängt i Kina och Honken i två veckor. Eftersom Cruelle är en vän av listor så tar vi resan i punktform.

Saker jag gjort på semestern:
* Käkat sjuka mängder ångkokt broccoli.
* Lekt tjuv och polis med min sjuåriga kusin. (jag fick alltid vara tjuv eftersom kusinen tyckte att jag "såg ut som en")
* Dansat mig fördärvad till persisk techno.
* Shoppat snygga sneaks och väskor med morsan.
* Förundrats över att kinser skriker så fort de tilltalar varandra.
* Passat mig för att råka spotta ut tuggummit på gatan (I Hong Kong får man betala 5000 spänn i böter om polisen upptäcker en).
* Blivit salongs (som KB-Kristian säger) på Amsterdams flygplats för att sedan köpa smink för 1000-lappen.
* Sovit på galet hårda sängar (Kinserna dissar mjuka madrasser).
* Druckit te till varje måltid.
* Bondat med tjejen i Adidas–butiken och fått 10% på allt.
* Hängt på Armani–bar med brorsan och Agneta.
* Planerat för nästa resa.

Nu sitter jag och gör lite nattlig research och väntar på att repa mig från påskhelgen. Kurvans topp var i söndags då jag och Martina fick värma upp med Johnossi och sedan dansa till Team LK på Buddha Lounge. Fyra dagars festande sätter dock sina spår, och när jag vaknade i morse smakade det fortfarande Akvavit i munnen.

I fredags fick jag en förresten en fin fråga medan jag stuffade på Retros dansgolv: ”Stämmer det att du och Gustav dejtar varandra?”

It's a hard knock life for us

Tara vilket jobb du gör! Jag är helt slut. Det hjälpte inte att jag satt uppe i natt och kollade på den 286 minuter långa Auschwitz-dokumentären som jag skulle recensera. Nu vill jag bara SOVA!

Team LK (Laban och Karin) har fått en ny spelning. En kaffebryggare har brunnit upp inifrån i mitt kök och jag har skrivit kontrakt på ett nytt kontor.

I helgen vill jag:
Odla skägg och scarf
Säga hejdå till Crush
Säga hej till Matti Kallioinen
Gå på opera
Åka på utflykt

BISOUS
/K

Gott nytt år!

Den 21 mars är det persiskt nyår. Alla som inte ger mig presenter är rasister.

Önkelista:
* en lyxig espressobryggare.
* såndär hylla man kan ställa på skrivbordet för att få ordning på sina papper.
* den här klänningen
* prenumeration på Galago
* Liv Strömqvist kommande serieroman.
* Apple iPod Hi-Fi
* Entourage-boxen.
* Lo-fi-Fnks skiva (eftersom jag tappat bort min)
* En het man.
* Middag på Tempo inklusive ostron och finvin.
(OBS - De två sista önskemålen får gärna kombineras. )

I morgon flyger jag till Hong Kong, och skulle jag inte komma hem beror det på att jag sålt returresan och shoppat upp alla pengarna i Adidas- eller Converse-butiken. Bara så ni vet.

Bye for now.

/Tara

Om att åldras med värdighet

En vän till mig är hiphopare. När han fyllde trettio för ett tag sen insåg han att det var dags att sluta bära mjukisbyxor och jeans i storlek X-large med linningen nedanför rumpan. Han drog upp brallan och gav bort sin huvtröja. Kepsen lät han dock vara kvar ett tag till. För enligt honom finns det tydliga regler för svenska medelklassmän som honom själv. "Ingen keps efter 35, ingen huvtröja efter 30 och inga shorts efter 25."

Oavsett vad man tycker om den devisen så är det ett faktum att vissa subkulturer åldras sämre än en riktigt kass tetra med Castillo de Gredos. För oss åttiotalister som har växt upp i en värld där goth, hiphopare, indiekid och backslick har varit viktigare än några andra kategorier, är det nu dags att ställa sig frågor som: Vill jag vara en trettioårig poppojke med stretchjeans i en lönnfet mans kropp? Är det snyggt med randiga strumpbyxor på en vuxen kvinna? Borde jag klippa mig?

Just indie är en av de subkulturer som åldras sämst. Det är lätt att, som jag, ångra att man länge har odlat ett ideal som bygger på en nudeldiet och ett ljudligt NEJ! till allt vad fysisk aktivitet heter. Där män inte ska ha ansiktsbehåring eller använda något annat ord för sex än "hångla".

Det värsta tänkbara scenariot är så klart att alla slutar vårda den tillhörighet som de så ömt har byggt upp under sina ungdomsår, bara för att de fyller trettio. Det vore fantastiskt tråkigt om "vuxen" plötsligt skulle ersätta hela floran av musikaliska och identitetsmässiga avarter.

I stället vill jag råda kommande generationer att tänka efter lite extra, innan ni väljer vilket gäng ni vill leka med. Är du fjorton i dag och känner dig lockad av nyrave och stora neonfärgade t-shirtar? Fråga dig då hur fräsch den stilen kommer att kännas år 2023. Välj i stället redan från början en subkultur som jazztjej, goth eller hippie. En som kan åldras med värdighet.

Tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten

Han den andra i Wham!

Vad hände egentligen med Andrew Ridgeley? En version av vad som skulle kunna ha hänt kan man se i filmen Music and Lyrics, med en skitrolig Wham-pastisch-video och en jättesöt Drew Barrymore (Maria i I Love! är förresten sjukt lik Drew!) och en tyvärr inte lika härlig Hugh Grant (man vill liksom inte att han och Drew ska pussas, uh...)

Men när jag hade sett filmen var jag tvungen att kolla upp vad som egentligen hände med Andrew. Och, å, han lever lycklig i sitt äktenskap med Keren Woodward från Bananarama! Är inte det det bästa om två gamla rävar kan få varandra? Och så är han miljöaktivist och vill rädda vattnet vid Englands kust där han surfar. Allt det här gör mig mycket glad.

All the good ones are married.

Jag googlade på ett gammalt span för att upptäcka att han:
1. Har blivit ännu snyggare än när jag dejtade honom.
2. Är sjukt framgångsrik.
3. Har en hund med en coolt namn…
4. ...och en sambo.

Helvetes jävla fan också. Jag måste sluta kåtgoogla.

Frusna bär och Sweetness

I går blev jag så lycklig av solskenet att jag började snacka med gässen vid Ribban. De har ett så förvånat ansiktsuttryck, och jag kände att jag ville diskutera det en stund. Gässen var inte lika roade.

Helgen var annars en riktig höjdare som inleddes på Plocke-Pinns after work. Efter att ha sugit i mig bubbel, käkat kletiga kronärtskockor och snackat porr med Sweet Fred ramlade jag hem och somnade i soffan.

På lördagkvällen gick mixern varm hemma i kollektivet. Karin H lärde mig att göra jordgubbsdaiquiris och Loppan roade sig med att koka vaniljlag till sin jättebål. Det blev melodifestival och 80-tals-karaoke innan taxin gick mot Möllan.

Sweetness var skitkul och innehöll allt som en perfekt klubbkväll ska ha: vackra män, bra musik och sjukt mycket dans. Karin förtjänar en eloge som, trots sjukdomstillståndet, röjde runt mest av alla när ”You can call me Al” gick på.

Nu ska jag käka upp mitt kinderägg och producera lite texter innan det bär av mot Doc Lounge som kör med Dolly Parton-tema. Oh Dolly, don’t we just love her?



Yeah! Jordgubbar och rom!


Christer Björkman, it's all for you.


/Tara

God Helg hälsar Charles och pojkarna

Ge. Mig. Kaffe. Nu.

Jag fick slå mig själv för att komma upp ur sängen imorse. Varje fredag snackar jag nöje i Mix Megapol Radio Citys morgonprogram, vilket är skitkul – bortsett från det faktum att jag måste gå upp sjuuukt tidigt. Alla som känner mig vet ju att jag inte direkt är någon solstråle på morgonen heller… i dag var det en bakfull Julia som fick känna på det när hon gjorde misstaget att kliva upp samtidigt som mig.

Väl framme i studion vände humöret kvickt. MorronGänget är så vansinnigt trevliga och peppade att det är omöjligt att dras med i deras privat radio–munterhet. Vi snackade flyers, after work och att de borde döpa om programmet till MorronGänget deluxe. Dessutom lobbade jag för
Oh, Baby – i like it raw som tillsammans med Sweetness känns som det bästa den här helgen har att erbjuda i klubbväg.

I eftermiddag blir det after work på Plocke–Pinn men innan dess ska jag hinna med att planera nästa veckas nöjessidor + gå på ett hemligt möte. Förresten så älskar jag att göra hemliga grejer. ”Hemlig” är det nya ”Deluxe”.

Här är radio-trion som får mig att sätta klockan på 06.30 varje fredagmorgon:


Susanne Dzamic är redaktör, glad och gillar sjalar i fina färger.


Henrik och Patric håller låda varje morgon och har alltid nån spexig tävling i bakfickan.

Bästa intervjuerna

I dag tänker jag mörka tankar om det här yrket. Men i stället för att klaga ska jag försöka muntra upp mig själv med en liten lista på de roligaste intervjuer jag har gjort.

1. Fredrik Strage. Jag har aldrig skrattat så mycket under en intervju som under de timmar jag hängde i hans lägenhet och pratade om Timmy och Skäggetorp och rollspel. Och jag har sällan varit så nöjd med en text.

2. Bill Nighy. Efter att ha förberett mig under en dag på att intervjua han som spelar Gareth i The Office (som också är med i Pirates of the Caribbean) ringde jag upp den brittiska presskvinnan och fick beskedet att det var bläckfiskfejset Bill Nighy jag skulle prata med. Jag fick 20 minuter på mig att skriva om mina frågor. Men herregud vad rolig mannen var. Varför umgås jag inte mer med torra britter?

3. Jonas Hassen Khemiri. Ok det var inte så roligt så jag skrattade oavbrutet. Men att få två timmar med en författare när man precis har läst ut hans bok och få ställa alla frågor som man undrar över då - vilken LYX! Jag måste börja göra sånt oftare.

Skänk en tanke åt Skurt

Mårten: Jag fyller år på samma dag som Leonardo DiCaprio!
Tara: Jag fyller år på samma dag som Skurt! Slå den om du kan!
M: Vem är Skurt?
T: Vet du inte vem Skurt är?
M: Eh...nej?
T: HERREGUD, HUR KAN DU INTE VETA VEM SKUUURT ÄR??!!

Det vandrar alltså en människa i min närhet som inte känner till Skurt. Detta stycke av svensk tv-historia, denna guldklimp till handdocka, har helt gått honom förbi och det gör mig ledsen, upprörd och besviken. Därför tänker jag tillägna resten av den här dagen åt att tänka på min favoritgroda number one.

/Tara

Scoop!

Ett bidrags-scoop uppgrävt av min duktiga kompis Rikard. Som i kväll var Rapports huvudnyhet. well done!

Four times the lyx!

Ok, nog för att 2006 var lyxens år och att vi dricker champagne till vardags och klär oss i guldfärgade trikåer. Men måste allting heta Deluxe för det? Det räcker inte med klubben Deluxe och Raw Deluxe Shit och P3: s Deluxe. Nu öppnar det nåt nytt (en butik?) som heter Deluxe. Det här leder bara till förvirring.

Någon av er får helt enkelt döpa om sig till Deleuze.

Update: det var visst fler som hade tänkt tanken. Och fler som döpt sig till Deluxe!

Update 2: Dyngan startar tävling om vem som är mest lyx. Just nu leder RDS! Well, om man är så lyxig så man inte behöver Dom P...

Samtidigt i Stockholm

Efter att ha legat i koma, eller förlåt – influensa, ett par dagar är jag ÄNTLIGEN frisk igen. Hipp hurra, det känns så vansinnigt skönt att sitta på en kontorsstol och jobba i stället för att ligga i sängen och febersvettas som en liten gårdsgris. Men som tur är har jag, trots sjukdomstillståndet, inte behövt vara helt ensam. Här är några som gjort mig sällskap de senaste dagarna:

* Oprah Winfrey
* Lejonet & Björnens italienska chokladglass
* Den kristina familjen i "Seventh Heaven" på Fyran.
* Gustav
* Jenny (eftersom jag smittade ner henne så att även hon var tvungen att stanna hemma)
* Hästmannen

Medan jag låg och jämrade mig över mina krämpor hade bryschan och hans sambo Champagnefest i Stockholm. Att döma av bildbeviset (tack, Danne!) så var det fett.

/Tara

Upplyst Nepotism

I morgon mellan 11 och 12 måste alla lyssna på P3 Populär! Då ska min bror Jonas från den mytomspunna dj-duon RDS delta i programmet med den fantastiska mixen Dont Need Dom P. Jag vill även passa på att flagga för att det kommer spelas minst två RDS-mixar i Vinylbaren på lördag kväll. Jag skulle tycka att det var jättekul om ni ville komma dit allihop. Jag och Laban från Heavenly ska spela i fem timmar så det finns gott om plats för önskemusik.

ps det är inte min brorsa på bilden.
ps2 jag lovar att inte dubbelblogga förutom när det gäller reklam för familjemedlemmar.

Minimal Skandal

Förra veckan försökte jag intervjua Michael Mayer, techno-dj, producent och grundare av bolaget Kompakt. Det gick inte så bra för skivbolaget tappade bort mina frågor.

Många har sagt till mig att de lyssnar på / dj:ar "minimal techno" under det senaste året men ingen har kunnat förklara vad det är. "Techno som känns i kroppen" var det någon som sa. Whut? Annars brukar definitionerna uteslutande gå ut på vad minimal techno inte är. Mayer är inne på samma spår:

"Many Kompakt releases can be tagged as "minimal" and our musical work
throughout the 90s was almost completely dedicated to strip down techno from
useless ballast. Some people even hold us responsible for inventing certain
minimal strokes. So yes, "minimal" has always been important to us and it's
not going to disappear. Personally, I think the term has been a bit overused
and abused. It sort of became a synonym for soulfree, boring and amateurish
techno. But what do you want to do about that?"

Salem är den nya Nick Carter

Salem al-Fakir var bra på KB i lördags, men kanske inte fullt så fantastisk som jag hade hoppats. Han är fortfarande rätt charmigt oslipad, men allt låter ändå bättre på platta. Publikens entusiasm kan jag dock inte gnälla över. Herregud, ett tag visste jag inte om jag hamnat på en Backstreet Boys-spelning eller på KB... Vissa tjejer kan verkligen konsten att skrika. Tur att inga trosor flög upp på scen, Salem hade nog rodnat om kinderna då.

Nu ska jag försöka vara lite effektiv och få saker gjorda istället för att tramsa med Elin och Pontus på msn. Tänk att det ibland är så mycket mer lockande att skicka över bilder på lustiga djur, än att ta tag i texter som behöver skrivas...

/Tara

Marängsviss

Efter en sjukt stressigt vecka kändes en fredagkväll hemma i soffan som en stund i himlen. Julia gjorde marängsviss (som skulle ha räckt åt ett helt barnkalas) som vi åt medan vi satt och grät i kapp till "Ya ya-flickornas gudomliga hemligheter" på tvåan. Johanna envisades med att plugga på sitt rum, men när det vankades glass och goda ostar stack hon ut sitt söta nylle och gjorde oss sällskap framför teven. Lovely.

Nu står grönsaksgrytan och puttrar på spisen. Det luktar kokt morot i hela lägenheten, och jag är så hungrig att jag inte ens gnäller över matoset. I kväll tänker jag stå längst fram när Salem al-Fakir intar KB:s scen, och har jag ork nog kanske det blir ett litet stopp på Beatbox på Jeriko där coola dancehall– och reggaesångerskan Natasja spelar.

Kärlek till er alla. /Tara

Jag vet. Jag är inte riktigt frisk.

Jag är ingen pedant som alltid ser till att var sak ligger på sin plats där hemma. Däremot älskar jag att komma in i butiker som är sorterade till absurdum. Jag får någon slags sexuell kick av att vandra omkring i affärer med noggrannt märkta butikshyllor och där personalen vet typ allt om varorna. Desto mer sorterat, desto mer upphetsande.

Här är min lista över de bästa butikerna ur ordning och reda-synpunkt.

1. Systembolaget.
2. Apoteket.
3. Claes Olhsson.
4. Teknikmagasinet.
5. Akademibokhandeln.

Summa: Staten är sexigast.

/Tara

Chaplin diggar döda donnor

I går var det premiär för Teater Liliths performanestudio och jag och Julia tog vårt galauppdrag på allvar. Insvirade i våra bästa galaoutfits skyndade vi oss till Ystadvägen för att mötas av röda mattan, en arbetslös skådisdvärg och mängder av bubbel och laxsnittar. Vi gillade plockmaten. Vi gillade galastämningen. Föreställningen förstod vi däremot inte så mycket av. Vad vad grejen med de tre nakna typerna som rabblade obegripliga fraser på isländska? Eller inslaget där Charlie Chaplin kom in på scen för att ta en död kvinna bakifrån?

Den enda delen av föreställningen vi verkligen diggade var när fyra brudar gick loss i ordentlig onanisession på scen och vred runt alla normer och könsroller. Yeah! Mer sånt!

Trots att vi inte föll pladask för performane-prylen så var det åtminstone en rejäl energihöjare och en perfekt uppvärming på en skön lördagkväll. Om det sedan berodde på allt bjudbubbel eller på skådespelarinsatserna, låter vi vara osagt.


/Tara

Filmrecensent-maffian

Jag har dem alltid bakom mig i salongen. Därför vet jag inte hur de ser ut. Men jag tror att en av dem bär hatt. Däremot har jag lärt mig känna igen deras röster. Jag vet att de dricker cola under visningarna och att samtliga gillar country and western-musik.

Jag pratar om kompisgänget som dominerar på pressvisningarna i Malmö.

Vi andra smyger in i salongen, tar diskret upp våra bananer och pennor. Men de här männen, jag är verkligen nyfiken på vilka de är, de börjar alltid snacka så fort de kommer in i salongen. De verkar vara bästisar. De skulle alla gå på Chuck Berry-konserten i Köpenhamn. Ett skämt hos dem kan låta såhär: "Gillar du inget annat än film?" "Jo, Country and Western-musik." Eller så pratar de om hur mycket coca det går åt för att hålla sig vaken på alla visningar.

Det känns lite som att jag känner dem fast jag nästan aldrig har sett dem. Tror jag ska sätta mig längst bak nån gång och ge mig in i diskussionerna. Vi är ju trots allt kollegor, typ.

Lika som bär

Jonas Grönlund och snubben längst till höger i
Nouvelle Vague.

Eller är det rent av samma person?



/Tara

Bindefeldt göre sig icke besvär

Häromveckan blev jag uppringd av Michael Bindefeldts assistent som ville ha min adress för att kunna skickan en inbjudan. Hurra! tänkte jag och såg framför mig hur jag snart skulle stå på röda mattan i galaklänning och dricka finbubbel med sociteten. När jag jobbade på Aftonbladet var jag lite smygavis på kollegan Olivia Svenson som alltid hade fullt av glittriga inbjudningskort i sitt postfack, medan jag bara fick sunkiga DVD:er från ZTV. Äntligen skulle jag få göra henne sällskap!

En vecka senare kom kuvertet från Michael Bindefeldt. Jag sprättade entusiastiskt upp det - för att upptäcka att det inte alls innehöll någon tjusig festinbjudan. I stället ramlade det ut en ful gul broschyr med ett erbjudande om att få komma till bokrean. I Stockholm.

Jag har inte hämtat mig från besvikelsen än.

/Tara

Twee as fuck

Tyvärr missade jag Dave Cools film What is indie och den efterföljande paneldebatten på Music Doc.

Det skulle vara kul att få reda på vad de kom fram till, så här några år efter att ordet indie har kramats ur och tömts på betydelse likt en svettig Smiths-tröja efter en natt på technoklubb. Handlar det verkligen om att inte kunna mixa?

Jonas säger:

Jag har alltid sett indie som extemt dekadent

Jonas säger:

det är den enda indie I know

Karin Margareta säger:

men hur menar du dekadent

Jonas säger:

jag menar dekadent som i ohämmat, könsligt festande

Eller är det bara ett sätt att få ligga?

Update: Martin Thörnkvist var med och debatterade.

Kpn tur-retur

Jag borde ha varit produktiv och fått en massa texter skrivna i dag, men i stället har bara suttit och stirrat med en tom blick och drömt mig tillbaka till fredagens lyckade utekväll.
Under arton timmar i Köpenhamn hann vi med:

* Modemässa med läckra Converse, bjudbubbel och salladslunch.
* turkisk buffé där vi blev serverade magdans till bulguren,
* bli förföljda av den danska polisen (tack, Ida!)
* galen Vice-fest med jamaicansk örtvin, hysteriska danskar och en påtänd fotograf.
* förnedra oss inför vakterna på Vega för att få gå före i kön (vilket funkade).
* stuffa runt som galningar till Justice på Vega.
* hooka med trevliga Håkan Thörn.
* återvända till Vice-festen för att dansa oss fördärvade till Dj Mehdi och överraskningen Justice, stjäla vodka, toksvettas, kramas och önska att kvällen aldrig skulle ta slut.
* somna på 06.03-tåget och vakna först när vi rullat in på Malmö C.

Kort sagt: den bästa utekvällen på väldigt, väldigt länge.
Här är bildbevisen: